Flätad korg växt

Foto: Kalle Forss Hassel var ett vanligt korgtillverkningsmaterial i södra Sverige. Runda bruna korgar av typen kolstammar flätades i området på båda sidor, gränserna mellan Bleaking och Scone. En mer rektangulär korg gjord av jordnötter, känd som Arseballa basket, tillverkades i den östra delen av Bleaking och sydöstra SM Xxland, samt något uppför östkusten. En viktig del av produktionen av kamerakorgar är kunskapen att separera kameran och förbereda dem ordentligt för vävning.

Detta görs genom att välja raka, lediga hasselpinnar 1,5-2 meter långa från de växande bruna buskarna. Med en kniv och en teknik där pinnen är böjd mot knäet får du långa, smala spån för att lossna från Hazall-pinnarnas ytved. När du har gått runt de branta runt pinnen fortsätter du, liksom ytterligare svängar. Ju mer erfarenhet korgtillverkaren har, desto fler Plogar kan göras från samma kammare.

Morötterna poleras med en kniv till rätt tjocklek och bredd och torkas sedan så att de krymper. Innan flisen kan flätas måste de blötläggas i kallt vatten i ungefär en halvtimme för att få rätt flexibilitet. Kolfat är en rund eller oval korg med revben som är vävd baserat på kanten. Under flätning kan utrymme lämnas på kanten så att korgen kan bäras runt kanterna.

Istället har Arseball-korgen en fyrkantig botten gjord med grovare spån. Dessa nedre spån böjs sedan uppåt för att fungera som en sidomarkör mellan vilken korgens sidor flätas. Handtaget består av en krökt gren, ofta en rodd eller gran, och den är vävd i en korg både längst ner och på sidorna. Samma flätningsmetod används också för fyrkantiga korgar med ett handtag på ena sidan, de kallas scuff korgar.

Den rektangulära nötformade korgen är nära besläktad med östra Bleaking och sydöstra Småland. En mer fyrkantig korg med handtag på ena sidan kallas en livsmedelskorg. Foto: Kalle Forss korgproduktion med Hasselsp XNN, liksom flera andra korgmetoder, tog fart under andra halvan av seklet. Resterna av denna tid levde och talade. Därefter levde kunskapen bland entusiaster. Det fanns också vävda korgar på grund av att kamelspån finns på fler ställen i Europa.

Kolfatkammaren har använts mycket i hem i West Stick och northeast Scone: Vid tillagning av potatis användes de som en sikt för kokande vatten och sedan som serveringsfat placerades större kolfat på en skiva och ännu större kolfat användes för tvätt. Mitten av basket-arsbol spit låg i en linje norr om KarlsKrona och söder om Småland.

Ett stort antal korgar tillverkades och användes för att transportera varor, inte minst fisk som lax och sill, till marknader i Blekinge och Småland. Korgar användes också för att plocka bär och för att bära lättare mat och inköp med sig.

Arseballa korgar ansågs för svaga för att användas i jordbruket eller för att transportera tyngre varor som potatis. Både Arseballa-korgen och dess mindre syskon, Shack-korgen, kan bäras på ryggen med hjälp av ett rep på axeln. Den historiskt omfattande och lokala produktionen av Arseballworks har också gjort korgen till termen Blekingekorg. Antalet personer som stramar korgar av brunt idag är mycket litet, medan det finns kunskap om att cirka tio personer kan producera korgar från militären, varav en har korgar till salu.

Camera basket weaving courses anordnas av lokala handgjorda föreningar, såsom Bleecking County Handicrafts. De områden där produktionen var stor är norra Scone med omgivande landskap, södra Vstergetland och Blaking. Formen och tekniken togs troligen från pilkorgarna. Konsten att göra en Enkorg inkluderar också kunskapen att välja, montera och förbereda materialet.

Två två tredjedelar av produktionstiden går igenom detta innan flätningen börjar. Fiender bör användas när de är relativt färska, så att samla och lagra saker fungerar inte. Två korgar med en av dem har tillverkats i Sverige sedan åtminstone mitten av seklet. En av dem var ett lättillgängligt material som gav robusta och lätta korgar, och behovet av hållbara korgar var så stort att ett lantligt korgområde dök upp, särskilt i områden där det var svårt att försörja sig i jordbruket året runt.

Korgproduktion var också en möjlighet att försörja sig för dem som inte hade mark att använda. Korgar kan användas för potatisskörd, trädgårdsarbete, ved och koltransport nära järnvägs-och gruvindustrin. Under huvudpunkten för korgproduktionen i slutet av talet och början av talet uppskattas det att flera miljoner korgar producerades per år.

Köparna gick och köpte korgar till salu för olika användare. Idag har storskalig produktion dött på grund av minskad efterfrågan och dålig lönsamhet för korgtillverkare. Det finns några personer som behärskar tekniken för att krossa två korgar, men ingen är till salu.Korgar med flätade pilar i korgen kan Pilar flätas med rrow witigs med eller utan bark, beroende på önskat utseende. Foto: Calle Forss Pilkorg Brawiding är en vanlig och utbredd metod för korgproduktion runt om i världen.

Distributionen i Sverige tog fart under talet med stort inflytande från Tyskland, där produktionen av pilkorgar var mycket omfattande och korgverkstäder var vanliga. Tekniken var särskilt utbredd i Scone och de omgivande områdena. Materialets pil, även kallad Salix, som är dess latinska namn, är lätt att täppa till i en mängd olika flätade alternativ och metoder och är lätt tillgänglig att köpa, välja eller odla själv.

Du kan täppa till med färska kvistar, men det vanligaste är att samla en pil på vintern eller våren och sedan låta kvistarna torka. Den torkade pilen kan lagras under lång tid och ger också en fastare korg. Pilen kan flätas med eller utan bark, beroende på vilket utseende som önskas. Leverans kan ske på olika sätt. Koka kvistarna i ungefär sex timmar, barken lossas lätt och de får en rödbrun färg.

Om en vit pil önskas placeras de nyklippta kvistarna i vatten tills bladen spricker. Pilen skalas sedan enkelt, och resultatet är en vit pil som är lämplig för korgar för kläder, tvätt och olika produkter. Innan du flätar korgen blötläggs pilen i vatten, i ungefär en timme för en lavapil och i flera dagar, ofta upp till en vecka, för en pil med bark. Tiden varierar beroende på materialets grova storlek och vattnets temperatur.

Oftast börjar pigtailen med en fri botten. Den kan göras rund, oval eller kvadratisk beroende på formen på den avsedda korgen. En rad ugnspilar sätts in i den färdiga botten och böjer uppåt. Olika bönder och mönster i sidoflätan, och sedan hjälpa till att bestämma korgens styrka och utseende. Korgen slutar med stagnama böjd och flätad till kanten. Kanske korgen får en hank eller ett par pennor.

Alla korgar är handvävda. Det finns inga bilar som kan täppa till pilkorgarna. Workshops på grundläggande skalor i större skala har varit åtminstone i städer, åtminstone sedan talet. Seminarier startades ofta av tyskar som inspirerades av den modell som fanns i deras hemland. Dessutom var importen av pilkorgar från Tyskland och andra europeiska länder stor under föreställningen.

Under de senaste hundrafemtio åren, särskilt i Sk Xnne, har den svenska landsbygden också varit omfattande på den svenska landsbygden. Områdena runt xxkälljunga är ett välkänt exempel där pilkorgen var stor, liksom Sediken, norr om Sedala. Det finns också berättelser om personer som flätade pilkorgar till försäljning lokalt och ofta tog materialet till Pilevallarna. Korgmodellen som blev populär i tal, den så kallade Brigitte Bardot-korgen, uppfattas som modern, men går tillbaka till tidig medeltid.

Arbi-korgen, som länge varit intrasslad i Kalmarområdet, började med tal, ansågs länge från Danmark eller Tyskland, men har faktiskt sitt ursprung i italienskt tal, från vilket det spred sig till stora delar av Europa. Det moderna intresset för pilkorgen i Sverige är relativt stort och har varit det i minst 30 år. Det finns fortfarande en aktiv korgverkstad i Stockholm.

Hemsl xjden anordnar kortare och längre kurser i hela landet. Andra enheter som utbildningsföreningar, hantverksutbildning och liknande undervisar också i hantverk. Många deltagare återvänder för att fördjupa sig i ny teknik och modeller. Intresset är förmodligen relaterat till den enkla tillgängligheten av korgen med pilar. Materialet är lätt att få tag på, och han lärde sig snabbt grunderna i själva flätan.

Å andra sidan är det svårt att fullt ut stödja dig själv i pilkorgen på grund av den stora importen av billiga korgar. Bladbindning-halmkorgar visas här, det visas att tekniken gör spiralkorgar av halm. Således är bladet en teknik främst för att skapa spiralkorgar av halm. I Sverige är tekniken främst förknippad med de gamla danska landskapen i Sk Xxxne, Blekinge och Halland, samt xxxland.

Man tror att den stora tillgången till råghalm har bidragit till att tekniken blivit vanlig i dessa områden. Bundna halmkorgar har historiskt använts för att lagra spannmål, spannmål och mjöl. Således gjordes också korgar, bikupor och skor genom märkning. Det finns till och med exempel på att göra sängar, dörrar och hinkar som installerades inuti. Joggingkorgar ansågs vara mycket bra för att stänga av skadedjur som olika gnagare eftersom det skarpa halmen gjorde det svårt att torka hålen.

Bara korgar för spannmål, mjöl och spannmål kompletteras med lock i samma teknik. Långt rågstrå, av äldre sorter, är kroppen. Lätt fuktat halm bärs i en påse, helst en cowhornring, för att säkerställa enhetlig tjocklek. Ringen kan också vara gjord av trä eller bestå av halsen på en glasflaska med lämplig diameter.Denna påse förses sedan kontinuerligt med nytt material genom att sätta in den tjocka änden av halmen i mitten av Cohon-ringen.

Det finns sällan en tunn bindningssten eller pil, kallad en skena, frusen runt detta paket. Det ska vara vått under drift. Nyligen kan skenan också vara gjord av rottan eller bestå av ståltråd. Genom att arbeta i en spiral och öka eller minska omkretsen uppnås önskad form. Från och med andra varvet bryter skenan också genom toppen av det nedre halmen och under skenan på föregående varv.

Hur långt tillbaka i historien är det svårt att säga att det inte har varit så tydliga spår som korgar, som ofta är gjorda av mer träigt material. Man tror att korgen är 10 år gammal. Tekniken sprider sig också till andra delar av världen och med olika material. Rotrötterna själva är också anslutna.

En vanlig flätad korgtyp i Sörmland har varit korgar av revbenstyp.

Det faktum att näbbbindning var så vanligt i södra jordbrukslandskap beror förmodligen på den teknik som användes av nödvändighet. Bristen på träd innebar att de fick använda rågstrå, vilket var ett billigt material och var i stora mängder. Produktionen av dräneringskorgar är en långsam teknik, vilket innebar att statusen för detta var högre än för de flesta korgar.

De plaskade korgarna gjordes i stort sett mindre indirekt, men det sägs att även en hyresvärd på välordnade gårdar kunde föreställa sig halmkorgar. Korgens främjande och ytterligare roll har förändrats över tiden. Från det faktum att det var lika uppenbart som dagens plast-eller papperspåsar, fick det en lite mer borttagen plats i vardagen. Trots detta har de flesta hem ofta olika korgar, varav många importeras till låga priser från andra länder.

Intresset för korgar är stort bland allmänheten och utbudet av kortare kurser är relativt stort tack vare reparationskonsulter, hantverksföreningar och folkhögskolor. Hur korgens höjd ser ut varierar beroende på korgtyp, men i vissa områden, som Bastabinne, skrämmande produktion och stavningskorgar, är problemen stora. Materialet är också ett problem för korgarnas framtid.

Detta gäller inte minst manuellt fliskorgar, som kräver mycket tät och gammal tall, vilket blir mer och mer ovanligt på grund av modernt skogsbruk. Varje sommar anordnas ett korgmöte på J Xxxrvs XX av Helsinglands Hantverksförening, Bilda forskningsförening och Stene gård. Korgar från Sverige, Norge och Danmark kommer hit och visar sitt hantverk, håller kurser och workshops och säljer korgar.

Målet var att främja och stärka korgar och intresse för korgen genom riktade investeringar i korgar, samt genom olika populära insatser, till exempel genom en blogg och flera sociala mediekonton. Det finns få professionella korgar kvar i landet, men det finns några personer som utövar korgproduktion på semi-professionell eller hobbynivå. Det finns många utövare i vissa typer av korgar, till exempel pilkorgar, men när det gäller andra korgmetoder eller material finns det bara några få.

Exempel på korgar från olika delar av världen. Både lika och olika korgar har en mängd olika variationer i form, funktion och material. Det anses emellertid rent tekniskt som två huvudgrupper, stickade och flätade korgar. Dessa metoder är utspridda över hela världen och är i princip desamma som i förhistoriska korgar. Det är en stark symbol att vi människor, var vi än är på jorden, i princip har samma behov.

Medan teknikerna är globala och mycket lika, varierar materialen i korgarna desto mer, och de är nästan alltid lokala. Granrötter används där granar växer, palmblad där palmer växer, olika typer av gräs, bambu, väv, nävar, vass, soppor, tråckla, träspån, järntråd och numera samt pappersremsor och återvunnen plast. Det betyder att korgar från olika delar av världen är lika och olika samtidigt.

Och intressant kan en korg från S Xxrmland och en korg från de egyptiska pyramiderna ha samma form och teknik. Den största skillnaden är materialet. Rötterna är i söder och gräset och palmbladen är på Egyptiska. På samma sätt är det intressant att se geografiska skillnader mellan korgar med samma funktion, när det gäller designspråk och kokta på speciella lösningar.

En bunden korg från Nepal i återvunnet material och en äldre korg från museets samlingar, bunden i Björkro. Bundna korgar en bunden eller spiralkorg är konstruerad genom att sys eller knytas till ett stödmaterial. Det kan vara en omfattande stapel gräs eller halm, en grovare rot eller, som i Nord-och Centralamerika, klasar av långa tallkottar. Materialet som används för bindning är alltid tunnare än stödmaterialet och måste vara kompatibelt för att bindas eller sys runt stödmaterialet.

Bundna korgar anses vara den äldsta typen av korg, och de finns i världen.Det finns olika variationer av bindningsmetoder. Korgar kan vara allt från så täta att du kan lagra vätska i dem, till mer dekorativa korgar med piercingmönster. Rötter i björk och gran är de vanligaste materialen för bundna korgar i norra och mellersta Sverige. I södra Sverige var halm vanligt.

Flätade korgar flätade korgar kan jämföras med olika vävningsmetoder. På engelska kallas det också en vävkorg när det gäller korgar. Det finns en, och ett antal material kan användas. Bland annat änkor, rotting, olika typer av träspån och nävar. Det som är viktigt för flätade korgar är att kroppen, eller vad som i textilspråk kan kallas deformation, är mer komplex än det material som används för ackumulering.

Det finns olika sätt att betala och bygga en ram i en korgkorg. Ibland skapas en ram i vilken flätmaterialet sedan visas, medan korgen ibland byggs parallellt med vad som kan jämföras med en deformation och ett element. Bundna korgar anses vara den äldsta typen av korg och är också de vanligaste i världen. Till vänster på framsidan korg från Bangladesh, en rot korg från Surmland Museum, en korg från Zaire bakom en maträtt från en korg från Zaire och en halm korg från museets samlingar.

En länkad rotkorg från Sermland Museum. Korg. Till vänster om Erna grankorg finns Lill Linden, en spånkorg från museets samlingar och en korg. Bakom korgen är en maträtt från Venezuela. Granrute korgar. Korgmaterialet, som var vanligt i Sermland, är granrötter. Granrötter är tuffa, lätta och producerar stabila korgar. Rötterna skördas på våren eller hösten. På sommaren är det ofta för torrt, vilket gör det svårt att gräva ut dem och skala dem.

På vintern är det mer eller mindre omöjligt att ta rötter på grund av jorden i marken. Så snart rötterna samlas in bör de skällas. Detta måste göras direkt, annars kommer rötterna att missfärgas. Den vanligaste barkmetoden är att skala barken med baksidan av en kniv. Du kan också ta bort barken genom att dra rötterna genom en smal trasa. Efter att rötterna har skällts kan de vikas i ringar och torkas.

Då kan de lagras i princip när som helst. Före användning blötläggs de i en timme i varmt vatten. Oftast är rötterna uppdelade i två eller flera delar innan de används för flätning. Men när det gäller länkade korgar tenderar de att vara obestridda. Gran Rots Corpet Tillverkad av Erna-Lill Linden. De skalade rötterna är fördelaktigt inslagna och torkade.

De kan sedan lagras och blötläggas före användning.

En flätad korg är gjord i samma teknik som en väv.

Den vanliga typen av korgvävning i Sermland var korgar av revbenstyp. Sedan sammanflätas granens rötter i en ram bestående av en eller två kraftfulla ringar av grangrenar, där tunnare "revben" eller bräckliga grenar sätts in. Paddling är också vanligt i andra material som pil, nöt och vävning. Denna typ av korg kan tillverkas med eller utan Grepe.

Utan grepp kallas stora korgar av ribbtyp kolstammar. Det finns olika förklaringar, båda användes vid kolbearbetning, men också att de användes för skörd. Fasetterade rötter användes också i bundna korgar, såsom ostformar och lök, samt korgar med lock. De användes för sängar, korgar med träbotten och korgar med ramar som träkorgar och fiskekorgar.